Miljöföroreningar

Kvicksilver

(sammanfattning från Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se)

Var finns kvicksilver?

Den viktigaste källan till exponering för kvicksilver via livsmedel är fisk. I fisk förekommer kvicksilvret till största delen i form av metylkvicksilver. Mängden metylkvicksilver man får i sig beror till största delen på fiskkonsumtion. Kvicksilverhalten i fisk varierar beroende på fiskart, fiskens ålder, och fångstplats. Metylkvicksilver kan påverka centrala nervsystemet (hjärnan). Fosterstadiet är den mest känsliga perioden.

Kostråd/Rekommendationer
Vissa fiskarter innehåller ofta förhöjda kvicksilverhalter. Livsmedelsverket har därför tagit fram kostråd till kvinnor som planerar graviditet, gravida och ammande kvinnor, samt till övriga grupper, se nedan. Känsliga grupper är framför allt foster och spädbarn.

Förekomst och intag
Kvicksilver är en metall som finns naturligt i miljön, men människan har ökat den mängd kvicksilver som finns i naturen. I mark, vatten och sediment omvandlas oorganiskt kvicksilver till metylkvicksilver (MeHg). Metylkvicksilver ansamlas i fisk, och de högsta halterna återfinns i stora rovfiskar. Det har uppskattats att kvicksilverhalten i enkilosgädda överskrider gränsvärdet 1 mg/kg i ca 10 000 insjöar i Sverige.

Konsumtion av fisk är den största källan till metylkvicksilver man får i sig och det kan mätas i hår och i blod. Hos gravida kvinnor 1996-1999 var medianvärdet för kvicksilver i hår 0,35 mg/kg, medan den högsta kvicksilverhalten i hår var 1,5 mg/kg. I genomsnitt dubbelt så hög kvicksilverhalt i hår uppmättes hos kvinnor som ofta äter fisk; medianvärde 0,72 mg/kg, variationsbredd 0,08-4,0 mg/kg. Studier av kvicksilverhalter hos sport- och yrkesfiskare visar också på högre halter än hos gravida kvinnor.

Gränsvärden

FAO/WHO har angivit ett provisoriskt tolerabelt veckointag (PTWI) av metylkvicksilver på 1,6 µg/kg kroppsvikt.  Detta motsvarar en kvicksilverhalt i hår på cirka 2 mg/kg, och i blod på ca 8 µg/l. Svenska gränsvärden för barnmat finns i SLVFS 1993:36. EU-gemensamma gränsvärden för fisk hittas i 466/2001. Ändringar i förordningen har publicerats i 221/2002. För fiskprodukter är gränsvärdet 0,5 mg/kg, medan vissa fiskarter har ett gränsvärde på 1,0 mg/kg. Gädda och ål är exempel på arter som har det högre gränsvärdet. Gränsvärdet för kvicksilver i dricksvatten är 0,001 mg/l (SLVFS 2001:30). De EU-direktiv som anger gränsvärden för kvicksilver i tillsatser finns listade i SLVFS 2003:20 (Bilaga 6, sid 115, Specifikationer för identitet och renhet).

Riskbedömning

Om man utsätts för stora mängder metylkvicksilver kan centrala nervsystemet (hjärnan) skadas. Under fosterperioden när centrala nervsystemet utvecklas är känsligheten som störst. Hos barn, vars mödrar under graviditeten haft ett förhöjt intag av metylkvicksilver, har man sett att den normala utvecklingen varit fördröjd. Nya studier har givit motstridiga resultat om vilka halter som är säkra. I en studie på barn på Färöarna fann man ett samband mellan barns utveckling och den mängd metylkvicksilver som de utsatts för under fosterperioden, medan man i en studie på Seychellerna inte fann något sådant samband.

Rekommendationer

Livsmedelsverket vänder sig särskilt till kvinnor som planerar att skaffa barn snart, som är gravida eller som ammar med rådet att helt avstå från abborre, gädda, gös, lake, ål samt stor hälleflundra. Övriga konsumenter bör inte äta dessa fiskarter i genomsnitt mer än en gång i veckan. Du kan läsa mer om rekommendationerna om konsumtion av fisk på www.slv.se.

Den som fiskar själv bör ta reda på hur kvicksilversituationen är i de aktuella fiskevattnen. Kommunens miljö- och hälsoskyddsförvaltning kan ge information om detta. Fisk från öppna havet (t ex Atlanten, Nordsjön, Stilla Havet och Norra Ishavet) innehåller oftast låga halter metylkvicksilverhalter. Undantaget är de fiskarter som kan bli mycket stora, exempelvis stor hälleflundra. De vanligaste fiskarna som säljs i affärerna, t ex torsk, kolja och sej innehåller låga halter metylkvicksilver.

Dioxin

(sammanfattning från Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se)

Dioxin i svenska livsmedel
Livsmedelsverket har länge varit medvetet om problemet med dioxiner i livsmedel. Redan i början på 80-talet infördes kostråd för fisk med förhöjda halter av organiska klorerade miljöföroreningar. Fritidsfiskarfamiljer och yrkesfiskarfamiljer är identifierade riskgrupper som kan tänkas ha hög konsumtion av förorenad fisk. Bland dessa är det särskilt flickor och kvinnor i barnafödande ålder som bör begränsa sin konsumtion.

Kostråd skyddar riskgrupper
Gränsvärden för dioxiner i livsmedel är ett verktyg för åtgärder mot försäljning av livsmedel som förorenats av höga dioxinnivåer. Gränsvärden hindrar dock inte den viktigaste riskgruppen (flickor och kvinnor i fritids- och yrkesfiskarfamiljer) från att äta egenfångad fisk. Följer riskgrupperna kostråden som gäller förorenad fisk får de ett tillfredsställande skydd mot höga intag av dioxiner. Detta samtidigt som de näringsmässiga fördelarna med fiskkonsumtion tillvaratas. Generellt är det nyttigt att äta mer fisk ur folkhälsosynpunkt.

Medelintag av dioxin halverat
Utsläpp av dioxiner från förbränningsprocesser och kemikalieindustrin har varit betydande källor till förorening av svenska livsmedel. Tack vare kraftfulla åtgärder mot utsläpp exponeras befolkningen i dag avsevärt mindre för dioxiner än i början på 70-talet. Livsmedelsverkets undersökningar av dioxinintag från livsmedel antyder att medelintaget har halverats under de senaste tio Halten av dioxiner i bröstmjölk, som är ett mått på kvinnors kroppsbelastning av dioxiner under graviditeten, har sjunkit till en femtedel av de nivåer som uppmättes på 70-talet i Stockholms/Uppsala-området.

Låg konsumtion av strömming
Genomsnittskonsumtionen av strömming och vildfångad lax från Östersjön är för närvarande låg i Sverige. Livsmedelsverkets kostundersökning ”Riksmaten 1997-98” visade att kvinnor i åldern 17-44 år i genomsnitt konsumerade strömming cirka fyra gånger per år, vilket är mycket mindre än det rekommenderade högsta medelintaget (en gång per månad). Medelkonsumtionen av östersjölax låg på cirka två gånger per år.

Bland kvinnorna i åldersgruppen 17-44 år kunde cirka 14 procent klassificeras som högkonsumenter, dvs de åt mer strömming och östersjölax än rekommendationen en gång per månad. Inom denna åldersgrupp var det framför allt de äldre kvinnorna som var högkonsumenter. I Socialstyrelsens Miljö-hälsorapport 2001 anges att endast 6 procent av svenska kvinnor i åldersgruppen 19-45 år äter strömming minst en gång per månad.

När det gäller övriga konsumenter, män och äldre kvinnor, ligger konsumtionen av strömming och östersjölax bland män och äldre kvinnor i genomsnitt på ca 1-1,5 portion per månad, vilket kan jämföras med rekommendationen till denna grupp på en gång per vecka.

Medelintag hälften av det tolerabla intaget
Inom EU har ett tolerabelt veckointag för dioxiner, 14 pikogram (pg) WHO-TEQ/kg kroppsvikt, tagits fram av experter inom den Vetenskapliga kommittén för livsmedel. Det tolerabla intaget anger den nivå som anses vara säker under livslång konsumtion och är beräknat med användande av säkerhetsmarginaler. Expertgruppen anser att kortvariga överskridanden av det tolerabla intaget inte medför några ökade hälsorisker.

Preliminära resultat från en undersökning av gravida kvinnors dioxinintag, som Livsmedelsverket utför i Uppsala-området tyder på att medelintaget ligger på hälften av det tolerabla veckointaget. Endast ett fåtal kvinnor hade intag som låg något över det tolerabla intaget.

Strömming och lax står för en liten del av totala intaget dioxin
Medelintaget av dioxiner bland den svenska befolkningen totalt ligger för närvarande på 7-11 pg/kg kroppsvikt/vecka (Ankarberg och Petersson Grawé 2005). Som en jämförelse kan nämnas att medelintaget av dioxiner i Storbritannien rapporterats till 14 pg/kg kroppsvikt/vecka (1992) (SCOOP, 2000). Nederländerna redovisade i samma rapport ett intag på 10 pg/kg/vecka (1994), Finland 13 pg/kg/vecka (1991-99) och Norge 14 pg/kg/vecka (SCOOP, 2000). I rapporten från den Vetenskapliga kommittén för livsmedel rapporterades ett medelintag i Europa på 8-21 pg/kg kroppsvikt/vecka (SCF, 2001).

Totalt sett ger fiskkonsumtionen i Sverige ett bidrag på över 50 procent till det totala dioxinintaget. Strömming och östersjölax bidrar med cirka 15% (Ankarberg och Petersson Grawé, 2005), vilket visar att bidraget från dessa fiskar inte i någon större utsträckning påverkar det totala intaget av dioxiner från livsmedel.

Dioxin är ett miljögift som finns i vår omgivning och även i den mat vi äter. Dioxin är ett samlingsnamn för kemiska föreningar (molekyler) som har en speciell struktur och har ämnet klor i sig.
Klorerade miljöföroreningar som dioxiner och PCB är svårnedbrytbara i naturen och eftersom de är fettlösliga ansamlas de i till exempel fet fisk. Halterna av dioxiner och PCB har dock minskat under de senaste decennierna.

Hur uppstår dioxin?
Miljögiftet uppstår vid förbränningsprocesser som till exempel sopförbränning och vid produktion av järn och stål. Klorblekning av papper har tidigare också varit en betydande källa, liksom vissa andra typer av klorfabriker. En annan påvisad källa är bilavgaser där man använt klorerade lösningsmedel i blyad bensin. Det har också visat sig att dioxin kan uppstå i slam- och trädgårdskompost.

På vilket sätt är det giftigt?
Den giftiga effekten uppstår när dioxin kommer i kontakt med vävnader, framförallt fettvävnader på växter, djur och människor, det vill säga i hela näringskedjan. Som människor kan vi därför få i oss miljögifter dels genom den mat vi äter, dels om vi till exempel arbetar i en verksamhet där dioxin förekommer.

Att dioxin fäster i fettvävnader förklarar varför till exempel fet fisk, från Östersjön och vissa insjöar, innehåller förhållandevis höga halter av dioxin. Eftersom konsumtionen av fet östersjöfisk är relativt låg så bidrar nu mjölkprodukter och kött lika mycket som fisk till befolkningens genomsnittliga exponering av dessa ämnen. Mager fisk kan man äta i obegränsade mängder eftersom dessa inte ansamlar dioxiner i köttet utan endast i levern. Fisklever kan man därför endast äta i begränsad mängd och det är lämpligt att här följa Livsmedelsverkets rekommendationer på www.slv.se.

På vilket sätt kan vi människor påverkas?
Idag är kunskapen om hur människan egentligen påverkas av dioxin ganska begränsad. De flesta undersökningar görs på djur. Effekter som visas i dessa undersökningar kan vi i viss mån referera till när det gäller också människan. Kritiska faktorer som diskuteras i sammanhanget är till exempel inverkan på beteende och inlärning samt faktorer som rör vår reproduktion och vårt immunförsvar.

Hur kan vi begränsa effekterna?
På senare tid har det förekommit situationer där man funnit mycket höga dioxinvärden i olika livsmedel, till exempel i matolja från Belgien. EU har därför beslutat att vi skall ha gränsvärden för mat och foder. Detta innebär att man sätter maxvärde för hur hög halt av dioxin ett livsmedel får innehålla. Bland annat riskerar fet fisk som lax och ål, speciellt från Östersjön, att hamna utanför ett sådant maxvärde.

Varför är Östersjöfisk speciellt utsatt?
I Östersjön är det jämfört med andra hav en liten omsättning på vattnet. Det finns därför en högre halt dioxin i Östersjöfisk jämfört med fisk från andra hav. Runt Östersjöns stränder finns ett stort antal tunga industrier som bidrar till dioxinproblemet.

Vilka gränsvärden gäller?
De beslutade gränsvärdena (juridiskt bindande för samtliga medlemsstater inom EU) baseras på normalt förekommande halter i olika livsmedel. De olika dioxinföreningarnas toxicitet (giftighet) varierar mycket. TEQ är ett jämförelsetal som kan utnyttjas för beräkning av intag och riskbedöming.
För fisk är gränsvärdet satt till 4 pg (pikogram) TEQ/g färskvikt.

Har Sverige fått ett undantag vad gäller gränsvärde?
Ja, Sverige har, tillsammans med Finland, förhandlat fram ett undantag för inhemsk konsumtion av östrersjöfisk från EU:s beslutade gränsvärde för dioxin i fisk.
Undantaget gäller fram till utgången av år 2011 under förutsättning att Sverige och Finland har ett system som garanterar att konsumenterna är informerade om kostrekommendationer för riskgrupper när det gäller fisk från Östersjön.

Räcker det att sätta gränsvärden?
Alla inom EU är överens om att det är viktigt att vi minskar dioxinhalterna i näringskedjan. I Sverige har dock myndigheterna ansett att det är viktigare att satsa på att minska tillströmningen av dioxin till naturen än att införa ett maxgränsvärde; det vill säga att göra något åt källan till problemet snarare än att bota symptomet. Sverige har därför varit kritisk till införandet av gränsvärde.

Läs mer om dioxin.
Vill Du veta mer om dioxin och kostråd hänvisar vi till Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se.

PCB

(Polyklorerade bifenyler) (sammanfattning från Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se)
Allmänt
PCB utgör en serie av 209 enskilda former som skiljer sig genom antalet kloratomer och deras plats på molekylen. De biologiska effekter som förorsakas av de olika formerna skiljer sig inte bara i styrka, utan olika former ger också i viss mån upphov till olika effekter. Vissa PCB-former verkar via samma mekanismer som de klorerade dioxinerna. Andra former fungerar förmodligen via andra mekanismer. Därutöver finns det också PCB-former som intar ett mellanläge i detta avseende. Vissa typiska toxiska effekter av PCB kan förorsakas av PCB-former från samtliga dessa tre klasser men de underliggande mekanismerna skiljer sig troligen åt. Vår kunskap om möjliga samverkanseffekter mellan de olika PCB-grupperna är ännu mycket begränsad.

Nästan alla djurstudier med PCB-blandningar har utförts med tidigare tillgängliga kommersiella blandningar (WHO 2003). På grund av skillnaderna mellan olika former när det gäller motståndskraft mot nedbrytning och omsättning så skiljer sig sammansättningarna av dessa kommersiella blandningar i stor utsträckning från den blandning som människan utsätts för, framför allt från födan. Liksom för dioxiner har halterna av PCB i miljön sjunkit sedan 70-talet.

 

Toxikologisk riskbedömning
En komplikation när det gäller riskbedömning av PCBer är det faktum att många PCB-former metaboliseras (omvandlas) i kroppen till hydroxy- och metylsulfonmetaboliter. Tillgängliga data om de biologiska och toxiska effekterna av dessa metaboliter är än så länge mycket begränsade och det är därför inte möjligt att inkludera metaboliterna i den nuvarande riskbedömningen (WHO 2003).

Effekter på beteende
De kritiska effekterna av PCB har identifierats som cancer, immunotoxicitet och beteendeeffekter (WHO 2003). Försök med unga Rhesus-apor, som exponerats för olika Aroclor-blandningar i fosterlivet och under amning, har visat att PCB kan orsaka beteendeeffekter. Formsammansättningen hos blandningarna skiljer sig dock avsevärt från den blandning man ser i de flesta biologiska prov, inklusive fisk och modersmjölk. Det är därför svårt att utnyttja dessa data direkt för den aktuella riskbedömningen. Det finns också data från studier på råtta, mus och vaktel som stöder de iakttagelser som gjorts på apa.

Beteendeeffekter som liknar de som iakttagits hos apor har också rapporterats för barn, vilkas mödrar exponerats för PCB genom intag av PCB-kontaminerad fisk i Michigan, USA. De effekter som upptäcktes på barnen var små men måste ändå betraktas som allvarliga. Det faktiska orsakssambandet mellan PCB-exponering och effekterna är dock inte fullt bevisat beroende på att det kan finnas betydelsefulla, men okända, ”confounders” (förväxlingsfaktorer) som man inte tagit hänsyn till i den statistiska bearbetningen av resultaten. Detta innebär att de effekter som iakttagits kan bero på något annat än exponering för PCB.