Sik

Illustration ©Pål Thomas Sundhell

Foto ©Sjömatsfrämjanet, Ilar Gunilla Persson

Sik

Coregonus sp

Siken tillhör laxfiskarna men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.

I Sverige förekommer flera olika sikarter som kan vara svåra att skilja åt. De större sikarna, stor- och älvsik brukar väga 1-2 kg, men kan väga upp till 7-8 kg. Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och förekommer gärna i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur. Större sikar blir fisk-ätare. Leken sker gärna i rinnande vatten under hösten och tidigt på vintern. Rommen kläcks på våren och ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.

Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikarnas kött mindre fett och färgen är med några få undantag alltid vitt. Rommen används till kaviar.

Bästa fångstperiod är mars-september. Idag fångas sik främst med garn, ryssjor och krok. Berömt är sikfisket i Vättern och håvfångad sik i Kukulaforsen i Torne älv. Båda är riktiga turistattraktioner!